Pages

onsdag 25 april 2012

Kommunerna riskerar tappa 2,3 miljarder kronor på vänsterns förslag

Dagens fundering. När vänsteroppositionen nu säger sig vilja ta bort sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga under 26 år funderar jag ifall man har tänkt på att kommunerna idag sparar cirka 2,3 miljarder, landstingen ca 466 mkr, på denna sänkning? Kommer man kompensera kommunerna och landstingen för detta eller blir det minskade statsbidrag? Hur många kommunpolitiker är medvetna om detta?

Från vänsterhåll låter det i debatten som att detta endast kommer att påverka stora företag såsom McDonalds m.fl. som idag påstås "skratta hela vägen till banken" över denna frikostiga reform från regeringen. Men de verkar glömma att detta, från kommunernas sida, var ett rätt tacksamt tillskott som kom från staten under konjunkturnedgången 2008-2009.

Exp1, AB1,

tisdag 24 april 2012

Läget inom alliansen?

Många har senaste tiden undrat över hur läget inom alliansen egentligen är. Engagemanget och idéerna om vad man vill åstadkomma tillsammans har varit väldigt vagt sedan slutet på första mandatperioden i regeringsställning, för att inte säga obefintligt. Något som också avspeglat sig i antalet förslag som regeringen överlämnat till riksdagen, Svtplay.se.

När man idag kan läsa ett öppet brev till Moderaternas nya partisekreterare från de övriga motsvarigheterna i övriga allianspartierna blir frågan än mer aktuell.

Först funderade jag över ifall det var ett enkelt PR-trick för att få litet medial uppmärksamhet kring några frågor som man inom alliansen vill lyfta framöver. Men när jag sedan läser brevet blir jag mer övertygad om att läget inom alliansen är allt annat än bra just nu, både inledning och avslutning andas problem.

De tre partisekreterarna ger uttryck för två tydliga problem. För det första att Moderaterna tar alldeles för stort utrymme på bekostnad av de tre övriga partierna, för det andra att Alliansen de facto inte har någon reformagenda kvar.

De börjar med att konstatera att Moderaternas nya partisekreterare ger uttryck för intressanta tankar om fördjupat allianssamarbete och avslutar litet syrligt med:
"Men ett enskilt parti gör ingen allians. Vi är fyra partier som delar ett gemensamt ansvar för allianssamarbetet. Varje parti äger sin egen utveckling men också ett ansvar för vårt gemensamma samarbete."
Här ger Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna uttryck för ett stort missnöje med Moderaterna. Ett missnöje över att Moderaterna är det enda parti som i opinionsundersökningarna har vunnit på allianssamarbetet, för att de anser att Moderaterna tar alldeles för mycket utrymme i regeringen och att övriga partier därför helt hamnat i skuggan av dem. Här vet jag att de övriga partierna har starka synpunkter på finansministerns starka ställning och hans ovilja att släppa fram förslag från andra departement som kan komma att kosta en krona eller två. Vilket de anser är en starkt bidragande orsak till varför de tre partierna inte lyckas nå ut med frågor som de kan vinna opinionsstöd med.

När det gäller alliansens agenda blir det väldigt tydligt att den kritik som framförs mot alliansen är korrekt:
"Nu är tiden inne för att slipa på en förnyad reformagenda. Tillsammans kan vi leverera svar på de frågor människor möter i vardagen och komma fram till lösningar på de utmaningar som Sverige står inför. Vi vill gärna diskutera ett antal viktiga utvecklingsfrågor för alliansen."
"Under senare år har kritik riktats mot att allianssamarbetet har stelnat i formerna och att samarbetet till stor del begränsas till regeringsarbetet. Det är viktigt att vi gemensamt tar till oss denna kritik när vi förbereder valet 2014. Hur kan vi gemensamt bidra till att alla allianspartier blir vinnare på samarbetet? När alliansen bildades var devisen "alla ska vinna och alla ska bidra". Hur når vi detta mål?"
I dessa två stycken lyckas de tre dels bekräfta den allmänna kritiken mot idélösheten, dels att de känner sig felfördelade.

Alliansen har onekligen en lång väg till valseger 2014. Man har på endast sex år lyckats hamna i samma läge som regeringen Persson lyckades med efter den dubbla tiden, dvs tolv år, nämligen det att väljarna har börjat få känslan av att alliansen är regeringstrött. Vilket var en direkt bidragande orsak till att Persson åkte ut och alliansen in.

Hur det ens är möjligt att skicka dessa signaler till väljarna efter endast sex år vid makten, med tanke på hur länge Socialdemokraterna styrt detta land sedan början på 1930-talet, är smått obegripligt.

måndag 23 april 2012

Tror Aftonbladets Marcus Leifby att Alberto Contador är oskyldig till doping?

Läser på Aftonbladet.se att sportkrönikören Marcus Leifby tycker att den forne simmaren Gunnar Larsson betedde sig respektlöst i förra avsnittet av Mästarnas Mästare och tycker även att det inte finns någon anledning att tvivla på Linda Haglunds oskuld i dopingfrågan. Bland annat skriver han så här:
Linda Haglund var 25 år när hon utnyttjades och lurades av ett as. Hon blev lämnad ensam.
Hennes karriär, den som varit en så stor del av hennes liv, slogs i spillror. Det hade varit lätt att fly, ge upp, erkänna, be om ursäkt eller, för den delen, be alla dra åt helvete.

Jag blir alltid lika imponerad när svenska journalister alltid tycks ta svenska idrottare i försvar mot dopinganklagelser. Typiskt svenskt och typiskt naivt. I detta fall finns tydligen ett försvar för Haglund, hon var bara 25 år och hon blev lurad av ett "as". Ok har vi hört den bortförklaringen förr från idrottare som testats positivt för doping?

Sedan fortsätter Leifby:
Men Haglund bet ihop, tog fajten, slogs för att rentvå sitt namn, kämpade för att ta sig tillbaka och har stått fast vid sin historia i 31 år nu. Hon har aldrig vikt en tum. Finns det då fortfarande anledning att tvivla, ifrågasätta och indirekt också döma? Jag tycker inte det, men det tycker Gunnar Larsson – och det tycker jag är respektlöst.
Eftersom Haglund i 31 år stått fast vid sin version tycker alltså inte Leifby att det finns anledning att tvivla. Med det argumentet måste han i konsekvensens namn även anse att det inte finns någon anledning att tvivla på cyklisten Alberto Contadors oskuld. I fallet med Contador finns ytterligare en likhet med Linda Haglund, Leifby igen:
"Den gör ont att lyssna på och mitt uppe i denna sorgliga historia satt Gunnar Larsson – och tvivlade. Det var fräckt, på gränsen till befängt. Haglund friades av svenska friidrottsförbundet men den internationella motsvarigheten vägrade att häva den 18 månader långa avstängningen."
Även Contador friades av sitt nationella förbund för att sedan fällas av det internationella. Så frågan till Leifby är om han tycker det är fräckt och på gränsen till befängt ifall man tror att Contador är skyldig till doping? Till sist kan jag även konstatera att Contador var 27 år då han åkte fast för doping, och om nu åldern har betydelse, vilket det verkar ha för Marcus Leifby, så finns även här en likhet med Linda Haglund.

AB1, AB2

Trängsel i Uppsala?

Noterar att Centerpartiet vill införa trängselskatt i fler kommuner runt om i landet, nu föreslås även trängselskatt i Uppsala. Jag vet inte hur ofta Centerpartiets representanter besöker Uppsala, men de får gärna berätta var den där oerhörda trängseln finns som föranleder införande av trängselskatt.

Men å andra sidan visar Centerpartiet med detta förslag att trängselskatten inte främst är till för att minska trängseln utan för att öka skatteintäkterna. De borgerliga partierna går från klarhet till klarhet.

Edit: Har tagit del av en del uttalanden i frågan och undrar litet hur Centerpartiet i Uppsala egentligen ställer sig i frågan om trängselskatt i staden?

Till UNT.se säger Centerpartiets Stefan Hanna:
"Inte aktuellt med trängselskatt i Uppsala"
 Till DN.se säger samma Hanna:
"Vi måste titta på alla möjligheter för att klara av trafikflöden och för att kunna nå våra klimat- och miljömål. Trängselskatt är en sådan väg."
"Vi vill gärna ha rådigheten att kunna införa trängselskatt, men det är inte det samma som att vi gör det. Ett alternativ skulle vara att stänga av, att förbjuda persontrafik och det tycker vi inte är positivt. Om vi får egen politisk majoritet kan det genomföras inom kanske fem år"
 Skall man börja bli orolig?

söndag 22 april 2012

Moderaternas byte av partisekreterare

Det finns mycket att skriva om den senaste tidens utveckling inom Moderaterna, det är svårt att veta vilken ände man skall börja i. Att partiet byter ut sin partisekreterare efter bara ett och ett halvt år får nog betraktas som uppseendeväckande, jag skall dock inte ge mig in på att utvärdera Sofia Arkelstens insats som partisekreterare utan nöjer mig med att konstatera att det uppenbart finns en del problem inom Moderaterna.

Rapports Mats Knutson skriver i sin kommentar att Arkelsten inte blev den tillgång som Reinfeldt hade räknat med. Delvis har nog Knutson rätt i detta, men om sanningen skall fram spelar det nog ingen roll vad partisekreteraren heter när den moderata delen av regeringen är så idélös som den är. Finns det någon som inte tillhör den innersta kärnan inom Moderaterna som ärligt talat kan räcka upp en hand och säga att Moderaternas politik verkar bestå av annat än jobbskatteavdrag?

Jag är personligen hyggligt intresserad och följer med i den politiska utvecklingen men har väldigt svårt att se vad Moderaterna vill idag. Jag har även vänner som arbetar vid moderaternas riksdagskansli som säger detsamma, och kan inte Moderaterna som parti ens berätta om sina visioner för sina anställda, då har man uppenbara problem med att få väljarna att första varför man skall rösta på partiet.

Mats Knutson gör dock en orättvis jämförelse mellan Arkelsten och hennes två senaste företrädare när han skriver:
Arkelstens företrädare i Moderaterna, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann, var skickliga när det gällde att bilda opinion och skapa medialt utrymme för moderat politik. 
Vad Knutson glömmer, eller inte vet, är att Schlingmann var kommunikationschef och ansvarig för partiets kampanjer, och delvis idéutveckling, under Littorins tid. Det var knappast Littorin som: ”bilda opinion och skapa medialt utrymme för moderat politik.”.

Man kan nog lugnt påstå att rollerna som partisekreterare och kommunikationschef var olika när det var Littorin/Schlingmann respektive Schlingmann/Henriksson som besatte respektive poster. Schlingmann har hela tiden varit den som enligt Knutson: ”bilda opinion och skapa medialt utrymme för moderat politik.”. Därför är det kanske inte så konstigt att just den delen har försvunnit när Schlingmann flyttat över till regeringskansliet. Jag är ganska, för att inte säga helt, övertygad om att Littorin, enligt Knutsons definition, hade nått betydligt mindre framgångar om han inte haft Schlingmann som kommunikationschef.

Om vi sedan går över till Reinfeldts nya partisekreterare finns det även här en del saker att notera.

I Rapports sändningar samma dag som Reinfeldt höll sin presskonferens påstod reportern att Kent Persson skulle vara en av Reinfeldts kritiker, vilket jag vill hävda, minst sagt, är ett mycket vinklat påstående. Jag skulle nog till och med hävda att det faktiskt inte är sant. Vad Kent Persson har kritiserat är att förnyelsen av Moderaterna inte gått tillräckligt långt, eller snabbt. Men det är faktiskt inte Reinfeldt han har kritiserat, det är Perssons egna tidigare kollegor ute i landet. Såvida inte Persson ansett att Reinfeldt skall toppstyra partiets företrädare på kommunal- och landstingsnivå?

Kent Persson har tvärtom varit en av Reinfeldts ivrigaste påhejare, ivrigt nyttjad av Reinfeldt som motpol till dem som tycker att Moderaterna gått för långt i sin förnyelse. Tack vare att Persson har intagit positionen bortom Reinfeldt har statsministern kunnat stå mitt emellan och säga att han tar ansvar för partiets hela bredd och att alla så kallade ”gamla moderater” är ute i ogjort väder.

Kent Persson lyfts nu fram av Fredrik Reinfeldt som en valvinnare som kan öka tempot i Moderaternas förnyelse och kampanjverksamhet. Man kan aldrig veta hur en person uppfyller de förväntningar som ställs på densamma, men man kan som det kinesiska ordspråket säger titta tillbaka på den väg som vandrats för att se vilken väg man har framför sig.

Ett problem för Kent Persson är, som många redan påpekat, att han ofta varit ute och påtalat vikten av förnyelse men han har sällan kunna precisera vad det innebär. Ett annat problem är att han ses som en valvinnare men inte lyckats särskilt bra i sina tidigare uppdrag.

Kent Persson kommer säkert att prata mer om förnyelse än vad Sofia Arkelsten har gjort, men vad denna förnyelse egentligen innebär, där är han svaret skyldig.

När det gäller förnyelse har dock Kent Persson ett bättre utgångsläge än tidigare partisekreterare eftersom hans företrädare har sett till att de största motståndarna till vänstervridningen har lämnat partiet. Förnyelsen, vad den nu innebär, går nog väsentligt mycket enklare nu än 2004.

Men jag tror samtidigt att det finns framtida problem med rådande situation. Moderaterna och Alliansen kan inte, vilket man gjort hitintills, kallt räkna med att väljare på högerkanten, när de väl står vid valurnan, lägger sin röst på något av allianspartierna. Det finns en gräns som kan passeras vid vilken de struntar i att rösta över huvud taget.

Med Socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ny partiledare är detta väldigt allvarligt, vilket också speglas i Socialdemokraternas opinionssiffror. En stor grupp Socialdemokrater som vid valen 2006 och 2010 valde Moderaterna i stället för som tidigare Socialdemokraterna har nu en mycket kort väg tillbaka till Socialdemokraterna.

Moderaterna står nu vid ett vägskäl, där valet av Kent Persson som ny partisekreterare visar vilken väg som Reinfeldt valt. Om Reinfeldt tidigare tagit ett stort steg mot mitten/vänster för att göra Moderaterna valbara för de väljare som fanns i Socialdemokraternas högerflygel, så är han nu beredd att ta ett mycket stort steg mot vänster för att än mer öka den potentiella väljarbasen hos Socialdemokraternas väljare.

Tyvärr tror jag han valt fel. För i och med detta har han också förflyttat gränsen för när många moderater inte längre kan tänka sig att rösta på partiet.

Till sist vill jag nog återupprepa ett konstaterande som jag tidigare framfört, även till Kent Persson, att om framgångsreceptet för Moderaterna för att bli riktigt stort som parti är att fortsätta förnyelsen genom att gå mot vänster. Då undrar jag varför man inte nått bättre resultat ute i landet där denna politik framförts, bland annat i Örebro, Kent Perssons egna hemmaplan?

Det är de facto inte förnyelsen av Moderaterna som lett till att Moderaterna i Nacka, Täby, Lidingö med flera kommuner de senaste 15 åren legat kring 40-50 % i valresultat. Frågan är varför förändringen inte märks mer ute i landet där den politiska omsvängningen, enligt Kent Persson själv, borde tilltala väljarna än mer?

måndag 9 april 2012

Nyhetstorka¨hos Tv4?

Det verkar inte hända särskilt mycket i världen med nyhetsvärde när Tv4Nyheterna väljer att göra en nyhet av att Moderata Ungdomsförbundet har en utbildning för ett urval av sina medlemmar. På sin hemsida lyfter de fram att MUF genomför en utbildning som går under namnet Unga Moderater. Skall det vara en nyhet?

Det roliga blir att man verkligen försöker göra en nyhet av det genom att koppla nyheten till senaste tidens kritik mot Moderaterna för att de skall vara idélösa:
Moderaterna beskrivs ofta som ett parti som lider av idétorka, men i det tysta sker en satsning på unga politiker som partiet tror blir framtidens ledare.
Ingenstans förklarar man hur idélösheten skall motarbetas genom denna utbildning, eller menar man att själva utbildningen är idén?

onsdag 4 april 2012

B O Andersson är åter ute och svamlar om det amerikanska presidentvalet

Idag skriver Bo Inge Andersson i en kommentar på SVT:s Texttv, sid 165-167, att det amerikanska presidentvalet går in i en ny fas. Detta av två skäl, dels för att president Obama börjat nämna Mitt Romney vid namn som trolig republikansk motkandidat, dels genom att Romney nu för första gången skall ha börjat angripa Obama istället för sina egna partikamrater. Så här skriver Andersson:
Det inleder en ny fas där Mitt Romney verkar säker på att han ska bli sitt partis kandidat mot Barack Obama,  fast ännu fyra personer slåss om den äran i nomineringsvalen som inte är avslutade förrän i slutet av juni.
Tidigare har Romney attackerat sina motståndare INOM partiet. Nu i sitt segertal gick han till direkt angrepp  på president Obama. 
Sedan svävar Andersson vidare i fablernas värld och resonerar kring varför Romney nu börjat prata om Obama i sina segertal istället för sina motståndare i primärvalet.
Bakom detta ligger dels rädslan för att en fortsatt strid mellan republikanerna kan försvaga deras chanser när de väl efter sommaren ska börja slåss mot Obama.
I verkligheten har dock Romney i stort sett alltid attackerat Obama vid sina presskonferenser efter primärvalen. Detta har faktiskt till och med gått att läsa om i svenska medier där det ofta noterats, att medan övriga kandidater attackerat varandra har Romney fokuserat på att istället attackera Obama.

Men detta lilla faktum skulle ju omintet göra Anderssons kommentar. Som jag skrivit i en blogg undrar jag "om han över huvud taget läser och tar del av annan nyhetsrapportering och diverse opinionsundersökningar som görs, eller om han helt enkelt sitter och skriver kommentarer helt utifrån eget önsketänkande?"